Hej. Idag tänkte jag köra med en lång och känslomässig blogg. Frivilligt att läsa.

Idag har varit en skitdag, verkligen totalcrap. Förkyld, trött, pms.. Mycket har spelat in. Dagen började väl som vanligt, kom till skolan, trött och förkyld. Det första som hände var att någon rufsade i mitt hår, vilket jag verkligen hatar. Sedan blev det väl bara såna där vanliga kritiska kommentarer som det alltid blir i våran klass, tyvärr.. Några i klassen var lite för närgångna, några i klassen var lite för dryga, några i klassen var lite för stökiga och några var väl allmänt för elaka och kritiska. Jag tog min en allvarlig funderare på att byta klass idag, vilket troligtvis inte skulle hjälpa. Det bästa skulle väl att börja ny skola, och det är ju bara två terminer innan det förhoppningsvis händer.

Egentligen finns det inget exakt jag kan klaga på i våran klass, utom den allmänna stökigheten. Det är väl allas personligheter tillsammans som gör klassen helt outhärdlig enligt mig. Jag känner mig verkligen inte förstådd av nån just nu, och känner att jag är rätt ensam. Nu är det säkert många som säger "men du har ju alltid nån att gå till" eller nåt annat sånt, men sanningen är att jag egentligen inte har det. Visst har jag väl folk jag kan umgås med på rasterna, men ingen som direkt är min kompis. För att vara ärlig känner jag att jag och Jessika knappt är kompisar egentligen. Vi är mer bekanta som träffas ofta, eller nåt sånt. Vi har så många hemligheter för varandra som den andra inte har nån aning om.. Jag känner nu att jag faktiskt inte har någon alls att prata med. Inte ens min mamma lyssnar. Visst pratar jag med henne, men om det är någonting jag tycker är jätteirriterande, fast det bara är en småsak skrattar hon och säger nånting som "oj vilka stora problem ni verkar ha". Enligt mig är det stora problem eftersom skolan är det enda liv jag har i stort sett.

Nu har jag fått ur mig endel av de saker jag ville ha sagt, adjö.